Rapport från spiltan

Halloj igen. Nu var det ju ett tag sen jag fick snacka lite här på bloggen. Ja, jag brukar försöka att smyga in ibland men det är inte alltid att det lyckas. Visst Camilla lyckas ibland skriva lite om mig, men det är ju en helt annan version, hehe.
Sen sist har jag varit hos veterinären. Fick åka stor hästbil då det tydligen blåste storm. Ingen höjdare kan jag tala om, varken veten eller den där monsturösa bilen. När jag väl kom hem var jag ju helt uppstressad och ingen lunch hade jag ju fått heller. Av snabbast möjligt typ. Matten hade nog lite dåligt samvete och jag fick en hel drös morötter och ett nytt täcke (det på bilden). Jag tckte att det var rätt snyggt. Rött och allt, men inte efter att jag rullat mig några varv, hihi. Vad trodde hon? att jag skulle stå upp? Inte en chans.
Det var något fel på mitt knä och den där hästdoktorn stack en spruta i mitt knä. Fy sjutton, vad man får stå ut med!
Nu har matte och jag bara gått på en massa promenader runt gården och så ger hon mig något som ska vara bra för mina leder, glukosamin. Tydligen tycker hon att  promenaderna ska vara bra för mig. Ibland är det trist, men nu börjar det ju komma lite grönfoder på backen och det är ju mumsigt värre. Värsta smörgåsbordet vet ni. Matte tycker inte alltid att det är lika kul när jag börjar käka. Och nu börjar hon yra om att vi ska ut på en ridtur på tisdag. Jaha du.
Ja, vad sjutton det kan ju inte bli värre än den där förbenade hagen de har satt mig i nu. Alldeles ensam och knappt ett grässtrå. Fatta hur trist jag har det. Tro faskien att jag inte har så bråttom att gå ut till den på morgonen, men har väldigt bråttom in på eftermiddagen. Jag har ju astrist! Förut gick jag ensam i en superstor hage med en av mina kompisar bredvid. Ni fattar.

Nej, nu är det dags för mig att käka lite mer.

Over and out.