Helg ute

Hela helgen pågår Ölands skördefest så igår kväll drog jag och mamma iväg på konstnatt. Istället för att åka till vårt vanliga ställe så åkte vi till Stora Frö, en liten by några km söder om Färjestaden, och där var det massor med folk. Passade på att handla lite pumpor och en fläderblomsgelé på Ölands Örtagård.
De hade massor av kryddblandningar och efter ett tag så blev det liksom lite mycket för min näsa och jag började nysa som sjutton.

När vi var på väg hemåt fick vi syn på en skylt om Crêperi. Hade läst om detta ställe i förra årets tidning om skördefesten och vi tyckte att det kunde vara värt ett besök. Vilket det verkligen var, när vi väl hittat dit vill säga. Eftersom det är väldigt mörkt så var det bara att gå på känsla innan vi hittade fram till den gamla ladan där det låg. Vi hade ju helt glömt av att ta med en ficklampa, vilket annars är det allra bästa att ha med.
Jättegoda crêpes och hemmagjord äpplemust. Så himla gott det var!

Idag drar vi vidare neråt södra Öland. Det är liksom där det händer mest tycker jag.

Ha det gott

Hösten kom över en natt

Nu har hösten verkligen gjort sitt intåg. Det hände över en natt, faktiskt. Ena dagen solig och 20 grader och nästa regn, blåst och 11 grader. Kroppen fick en chock, minst sagt. Jag fryser som en hund utan päls.
Just nu regnar och blåser det. Kikade precis om jag har något paraply inne eller om de alla ligger i bilen. Som tur är finns det ett här, men å andra sidan kanske det inte kommer att göra så mycket nytta.

I helgen är det Ölands skördefest och då hoppas jag att det åtminstone är uppehåll för annars är det inget vidare att åka runt och kika.

Ikväll kör Bonde söker fru igång. Ett av de mysigaste programmen på TV tycker jag. Annars vimlar det ju mest av mat- och bakprogram. Och så trött jag är på dem!
Så ikväll kollar jag på det och tänder en massa ljus.

Året som gick

Jag har påbörjat en massa inlägg men de har aldrig blivit publicerade. Kanske av den anledningen att jag inte vet hur mycket som jag verkligen vill utlämna om vad som hänt under året.
Så istället för att skriva om allt så ska jag försöka att summera det hela.
Min mammas sambo, sedan 38 år sedan, fick diagnosen demens för 6 år sedan. En helt gräslig sjukdom, faktiskt. I början var det helt ok, han var lite glömsk och så. Det var vissa saker han inte kunde göra medan andra funkade hur bra som helst.
I vintras eskalerade det hela till att bli riktigt otäckt. Han blev ofta arg på mamma och mycket aggressiv. Slängde ut möbler på tomten som verkligen är astunga. Så hans styrka var det minsann inget fel på, gammal boxare som han var. Han kastade även ut min mamma ett flertal gånger, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har satt mig i bilen mitt i natten för att hämta upp henne. Till slut hade jag en extra säng uppställd och bäddad här hemma. Det var liksom ingen mening med att packa ihop den.
Till slut blev det hela ohållbart. Både jag och min syster hade varit i kontakt med demenssköterskan som var hemma hos dem minst en gång i veckan. Han ringde då hans läkare som kom dit och sa, efter en kort undersökning av hennes sambo, att det här funkar inte längre.

Till slut fick med hjälp av läkaren in honom på ett demensboende. Det var en enda lång kamp eftersom man inte kan tvinga in folk om de inte vill.
Efter 3 månader på ett korttidsboende fick han så äntligen ett permanent boende. Mamma och jag for runt stan som tättingar en söndag för att köpa en skön fåtölj, en TV, växter och gardinstång. Vi ville ju att han skulle ha det skönt och trivas där.
Han bodde där i 10  dagar och under den tiden ramlade han ur sängen, det är inget att orda om eftersom folk som har lite svårt att gå gör det ibland, och efter ett ingripande av min syster, som är sjuksyrra, så beslutade hon och läkaren att han skulle åka in till sjukhus. Det var på fredagen. Och på måndagen var han död. Helt jäkla overkligt.
För mig blev det som att kastas 6 år tillbaka i tiden, då min pappa gick bort. Det var också helt oväntat. Och gick mycket fort.
Jag stöttade mamma till 1000 % och hade inte tid med min egen sorg, alls.
Efter begravningen i augusti kom allt som en tsunami. Jag har mått rent ut sagt, skitdåligt. Det verkar dessutom ha satt sig i min kropp eftersom har fått gräsligt ont i mitt ena ben, helt utan orsak. Det är så illa att jag knappt kan köra bil. Sova är ett helt projekt. Vaknar ca 10 ggr per natt.
Hoppas att allt bara kan gå tillbaka till det normala. Fast det blir ju aldrig som förr eftersom ännu en person saknas i mitt liv.

Hjälper mamma så mycket jag bara kan. Hon har ett hem fyllt med saker. Han slängde inget, alls. Dessutom drog han hem hela sin konstaffär när han slutade. Så himla mycket grejer som man inte ens vet vad man använder det till. Vart börjar man, typ??
Vi försöker rensa, men det syns inte ens. Himmel!

Jag kommer aldrig mer att skriva om detta, och det blev nog mer än vad jag hade tänkt från början. Men å andra sidan så förstår oftast folk inte som lever med en dement person att de förändras totalt och blir någon man inte ens känner. Och att få hjälp är väldigt svårt.
Så här i backspegeln vet jag att han bodde hemma alltför länge. Och det gör nog mamma snart också. Men hon hade så mycket skuldkänslor att det inte var klokt. Vi har suttit och pratat så många nätter efter att han åkte hemifrån i april.
Det känns som om allt gick så himla fort och hon hann aldrig landa och bearbeta. Det kommer att ta tid. För oss båda.

Men nu ska jag tvinga mig att göra det jag måste. Riiskas behöver massor av kärlek och uppmärksamhet nu. Det har jag inte orkat med innan. Men imorgon så.

Ska absolut försöka att skriva mycket oftare nu.

Ha det gott

Tjingeling