Nu har jag äntligen kommit ur min downperiod. Alla ni som har/har haft långdistansförhållanden förstår vad jag menar. För resten av er kommer jag nu att ge en liten resumé om vad som händer. Det känns som om man ska gå i bitar, hjärtat värker så att man tror att man överhuvudtaget inte kommer att överleva. Det är typ allt jag kommer att säga i detta ämne.
Jag ville inte dela med mig av alla mina negativa känslor och tankar och därför ansåg jag att det var bättre att inte skriva överhuvudtaget. Jag har under tiden försökt att bara samla ihop alla bitarna och få dem att falla på plats, vilket inte har varit helt lätt. Att se Tom mer eller mindre bryta ihop på flygplatsen var något som var väldigt svårt för mig, då jag inte kunde göra detsamma. Inte ens på flyget då någon hade snott min plats. Vad är vitsen med att boka säten undrar jag? Och SAS har fått veta det också.
Imorgon kommer jag att skriva om något helt annat. Typ Håkan Juholts avgång som partiledare för Socialdemokraterna.
Jag är fortfarande deppig men kommer inte att skriva om det här, bara så ni vet.
Ha en skön lördag.
Tjingeling
8 kommentarer:
Skönt att du känner dig lite bättre vännen! Även om jag inte haft så långt till min älskling, innan vi flyttade ihop så vet jag hur du känner. Det är skittufft! Men tänk på när ni får vara tillsammans igen och då kanske för all framtid inte bara någon månad! Styrkekramar!
Marie<. det är det enda som rullat i mitt huvud det senaste. Jag bara hatar att sova ensam. Saknar Tom så mycket att det känns som om hjärtat ska brista. Men det kommer att bli bättre.
Stor kram
Här kommer en stryrkekram till dig från mig.
Kram!
mammaxtre: Tack snälla du.
Skickar kramar till dig! Vet precis hur det känns! Kram kram kram!
Ja, det tär att ha ett långdistans. jag vet, och jag minns så väl...
HOPPAS att du och T kan lösa det. Ngn av er måste flytta hur hårt och tungt det än är ;-(
Hejar på er! Ni ska nog lösa detta!
Kramar!
Stef:
Tack! Ja, jag vet att du vet hur det är.
Kram
Annika:
Det är skönt med folk som vet hur det är:) Och medna jag försökte lappa ihop det värsta i mig så kände jag ingen lust att skriva, för vem sjutton vill läsa om det?
Jag hoppas också att allt kommer att lösa sig. Det MÅSTE bara göra det på ett eller annat vis.
Stor kram
Skicka en kommentar