fredag 19 september 2014

Året som gick

Jag har påbörjat en massa inlägg men de har aldrig blivit publicerade. Kanske av den anledningen att jag inte vet hur mycket som jag verkligen vill utlämna om vad som hänt under året.
Så istället för att skriva om allt så ska jag försöka att summera det hela.
Min mammas sambo, sedan 38 år sedan, fick diagnosen demens för 6 år sedan. En helt gräslig sjukdom, faktiskt. I början var det helt ok, han var lite glömsk och så. Det var vissa saker han inte kunde göra medan andra funkade hur bra som helst.
I vintras eskalerade det hela till att bli riktigt otäckt. Han blev ofta arg på mamma och mycket aggressiv. Slängde ut möbler på tomten som verkligen är astunga. Så hans styrka var det minsann inget fel på, gammal boxare som han var. Han kastade även ut min mamma ett flertal gånger, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har satt mig i bilen mitt i natten för att hämta upp henne. Till slut hade jag en extra säng uppställd och bäddad här hemma. Det var liksom ingen mening med att packa ihop den.
Till slut blev det hela ohållbart. Både jag och min syster hade varit i kontakt med demenssköterskan som var hemma hos dem minst en gång i veckan. Han ringde då hans läkare som kom dit och sa, efter en kort undersökning av hennes sambo, att det här funkar inte längre.

Till slut fick med hjälp av läkaren in honom på ett demensboende. Det var en enda lång kamp eftersom man inte kan tvinga in folk om de inte vill.
Efter 3 månader på ett korttidsboende fick han så äntligen ett permanent boende. Mamma och jag for runt stan som tättingar en söndag för att köpa en skön fåtölj, en TV, växter och gardinstång. Vi ville ju att han skulle ha det skönt och trivas där.
Han bodde där i 10  dagar och under den tiden ramlade han ur sängen, det är inget att orda om eftersom folk som har lite svårt att gå gör det ibland, och efter ett ingripande av min syster, som är sjuksyrra, så beslutade hon och läkaren att han skulle åka in till sjukhus. Det var på fredagen. Och på måndagen var han död. Helt jäkla overkligt.
För mig blev det som att kastas 6 år tillbaka i tiden, då min pappa gick bort. Det var också helt oväntat. Och gick mycket fort.
Jag stöttade mamma till 1000 % och hade inte tid med min egen sorg, alls.
Efter begravningen i augusti kom allt som en tsunami. Jag har mått rent ut sagt, skitdåligt. Det verkar dessutom ha satt sig i min kropp eftersom har fått gräsligt ont i mitt ena ben, helt utan orsak. Det är så illa att jag knappt kan köra bil. Sova är ett helt projekt. Vaknar ca 10 ggr per natt.
Hoppas att allt bara kan gå tillbaka till det normala. Fast det blir ju aldrig som förr eftersom ännu en person saknas i mitt liv.

Hjälper mamma så mycket jag bara kan. Hon har ett hem fyllt med saker. Han slängde inget, alls. Dessutom drog han hem hela sin konstaffär när han slutade. Så himla mycket grejer som man inte ens vet vad man använder det till. Vart börjar man, typ??
Vi försöker rensa, men det syns inte ens. Himmel!

Jag kommer aldrig mer att skriva om detta, och det blev nog mer än vad jag hade tänkt från början. Men å andra sidan så förstår oftast folk inte som lever med en dement person att de förändras totalt och blir någon man inte ens känner. Och att få hjälp är väldigt svårt.
Så här i backspegeln vet jag att han bodde hemma alltför länge. Och det gör nog mamma snart också. Men hon hade så mycket skuldkänslor att det inte var klokt. Vi har suttit och pratat så många nätter efter att han åkte hemifrån i april.
Det känns som om allt gick så himla fort och hon hann aldrig landa och bearbeta. Det kommer att ta tid. För oss båda.

Men nu ska jag tvinga mig att göra det jag måste. Riiskas behöver massor av kärlek och uppmärksamhet nu. Det har jag inte orkat med innan. Men imorgon så.

Ska absolut försöka att skriva mycket oftare nu.

Ha det gott

Tjingeling

4 kommentarer:

Annika sa...

Camilla, jag förstår att det är vidrigt jobbigt på så många plan.
OCH att du behöver tid med din sorg, och din mamma också. Så fint att du kan hjälpa henne så mkt ändå. Guld för henne.
Demens, jag har det inte i min närhet, men jag förstår ju hur hemskt och hopplöst det måste kännas. USCH, att se en fin människa förändras så radikalt.
Sänder dig, din mamma och din syster många styrkekramar och tankar.

Camilla sa...

Annika:
Tack snälla du.
Demens är en fruktansvärt grym sjukdom som dessutom kan se olika ut. Många blir bara snurriga i skallen, medan andra blir det plus väldigt arga. Och det är väldigt jobbigt.
Man önskar verkligen att forskarna på något vis kunde knäcka gåtan. Men hjärnan är märklig.

Kram

Charlie sa ... sa...

Så tråkigt att läsa det här Camilla. Förstår att det inte var lätt att skriva om allt. Jag beklagar och mina tankar går till er alla! Demens är som du skriver, en fruktansvärd sjukdom och ni har gått igenom mycket.

En dag i taget. Min moster dog nyligen och jag känner mig så berörd av det.

KRAM

Camilla sa...

Lotta:

Ja, det sista året med hans sjukdom har varit för j-t, faktiskt. Det finns ju visst olika typer av demens. Och han fick den där han blev aggressiv och våldsam, något han aldrig varit och alltid varit en person som avskydde våld.
Det kommer att ta tid att bli hel igen efter detta känner jag. Och ibland kan jag skriva o andra inte. Så är det bara.

Tack för dina vänliga ord. Och främst, förståelsen.

Stor kram