Jahja, nu är det dags för en veckas nattjobb igen. Just nu är jag inne i vargtimman, den där tiden mellan 3 och 6 på morgonen. Tiden då hjärnan och kroppen går ner på lägsta varv och tröttheten slår till som en klubba i huvudet. För att försöka mota bort det värsta så får jag väl skriva.
Sommarpratarna håller mig sällskap under natten, och det finns flera som är riktigt bra den här sommaren. Jag är lite tråkig och lyssnar utan musik eftersom jag är mer intresserad av vad de har att berätta istället för att lyssna på musiken. Sån är jag.
Har försökt fixa med schemat för augusti, men ärligt talat så tror jag att det är bättre att jag fortsätter med det när jag vaknar för jag kunde inte riktigt få det hela att funka som jag ville. Hjärnan ville liksom inte i samma riktning som jag. Lika bra att lägga ner det projektet.
Enligt almanackan är det ju sommar, och visst en del dagar är fina. Men den där värmen som man förknippar med sommar är som bortblåst. Gick ut en snabb sväng när jag vaknat igår, och det var faktiskt nästan läge för vinterjacka. Jag skojar inte, det blåste ju för fasiken isbitar! Så jag tog min glass och pilade in snabbt som tusan. Javisst, man måste ju käka glass på sommaren, även om det är kallt som i april. Känns ju lite sådär eftersom det inte var någon vidare värme när jag var i USA, ja förutom några dagar i Texas då. Annars var det rätt kyligt faktiskt. Ingen semester blir det denna sommaren. Jag tar nog semester i september när alla andra av mina medarbetare har haft sina semestrar. Och då hoppas jag verkligen på kanonväder!
Dags att tömma en tvättmaskin och sedan vänta på att köra igång med frukosten, tur att det bara är någon timma bort. Sängen kallar, eller rättare sagt skriker på mig. Vi ses 3 timmar :)
Ha en bra dag.
onsdag 22 juli 2015
lördag 4 juli 2015
Långt uppehåll, men nu är jag tillbaka
Hallå!
Kanske har jag inga läsare kvar, men då får jag väl skriva för mitt eget nöjes skull.
Har haft ett väldigt långt uppehåll. Meningen var att jag skulle återuppta bloggen efter nyår, då skulle ju det nya året bli såå bra. Det hade ju jag och mamma bestämt när vi stod där på nyårsafton med ett glas champagne och tittade på raketerna.
Oj, så fel vi hade!
Efter några dagar fick jag reda på att Tom låg på sjukhus hur sjuk som helst. Det är något med hjärtat som inte går att fixa med en operation. Det har bara blivit svagt, under flera års tid. Hela januari for han in och ut som en skottspole på akuten. Och här hemma satt jag. Helt förstörd av oro. Hade ingen möjlighet att betala 20.000 kr för att åka över för att själv få reda på hur det var med honom. Men så här efteråt så har vi pratat och han har berättat för mig hur nära han var att dö. När man är katolik och prästen kommer och ger en sista smörjelsen så är det riktigt illa.
Som om det inte var nog med Tom på sjukhus och allt det runt det, så blev jag mer och mer dålig på nätterna. Vissa nätter kröp jag runt i lägenheten. Om jag åkte till akuten? Näpp, eftersom jag är livrädd för sjukhus. Jag försökte härda ut även om jag oftast trodde att jag skulle dö.
På min födelsedag i mars blev jag superdålig på jobbet. Var likblek och det gjorde ont så in i h-e att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Till slut ringde jag mamma som fick hänga med till akuten. Där kopplade de på EKG för det kunde ju vara en hjärtinfarkt. Vad fasen??? Där hade jag legat hemma i flera månader och plågats under nätterna. Miljoner tankar rusade genom min hjärna innan jag fick reda på att det var gallsten. Men jag kan säga att den smärtan är inte att leka med. Sjuksköterskan på akuten sa att det är samma som vid en hjärtinfarkt. Fy fasen vad rädd jag blev då.
Fick en remiss för att få ett ultraljud. Då sa jag, det måste vänta. Jag ska åka på semester till USA. Tror inte att den där AT-läkaren som tog hand om mig tyckte att jag var riktigt klok. 1,5 dygn innan jag skulle åka så slutade jag äta, dricka gick ju hur bra som helt. Allt för att inte få ett anfall på tåget eller under flygningen. Vad som helst i matväg kunde trigga igång det hela. Hade med mig ett helt paket med stolpiller, om jag nu skulle få ett anfall. Innan besöket på akuten hade jag ju ingen som helst smärtlindring. Glöm Ipren och sån skit, det hjälper inte alls vid gallstensanfall, tro mig jag har provat dem alla.
Resan gick bra. Käkade lite på planet eftersom jag visste att det tog rätt lång tid innan det hela körde igång efter jag ätit. Åt mer när jag kom hem till Tom. Skulle ju vara där en dag innan vi drog till Texas. Jäkla tur det, annars hade jag nog inte ätit på 4 dagar!!
Den resan får jag nog återkomma till senare.
Väl hemma så var det dags för ultraljud, massor av grus och stora stenar i gallblåsan blev resultatet. Svaret skulle skickas inom en eller två dagar. Fem veckor senare hade jag inte hört ett ljud. En väldigt vänlig vän som jobbat med dessa folk fick tillåtelse att prata för mig och kolla i min journal. Sen hände saker väldigt snabbt. En torsdag var jag hos en specialistläkare och veckan efter ringde de och undrade om jag kunde opereras på måndagen. Detta var två dagar innan midsommar. Självklart sa jag ja, nu skulle jag ju bli av med detta smärtsamma helvete.
På söndagen var jag så himla nervös att jag höll på att smälla av. Jag kände mig som en björn som satt fast med foten i en fälla. Duschade 2 gånger som jag blivit tillsagd, åt inget alls efter 24, men vad fasen hjälpte det ..hela natten var jag vaken av ett gallstensanfall som gjorde mig helt slut. Herregud, de höll ju alltid i sig i typ 6 timmar. Tack och lov för mina stolpiller. Nu ska ju ingen tro att de verkar snabbt som tusan. Nej då, typ en timma efter så kunde jag kanske ligga ner och inte vandra runt som en osalig ande i min lilla lya i fruktansvärd smärta.
Dagen efter blev det dags för operation, den som jag var så himla nervös för. Kanske var det tur att jag haft ett anfall under natten eftersom jag var grymt trött. Jag sa till och med till mamma medans vi satt och tittade på TV i något dagrum att jag var så trött att jag inte ens visste om jag skulle orka hålla mig vaken tills operationen.
Innan detta hade de ju försökt att sätta en nål för droppet. Den första syrran försökte 5 gånger innan hon gav upp och skickade in en annan. Skitbra för en person som är rädd för nålar!
Sen gick allt väldigt fort och innan jag visste ordet av så låg jag på operationsbordet och någon sa god natt och sen vet jag inget mer, på flera timmar. Nästa klara bild är att jag går på toa på uppvaket, eller går och går, släpad mer eller mindre av två underbara personer. Varav den ena som såg ut som en ängel. Hade jag dött? Nej då, jag vaknade till liv när det rann blod nedför benen på toa. Det största såret gillade nog inte mitt toalettbesök något vidare och det blev värsta blodbadet.
Dagen efter hämtade mamma upp mig och sedan fick jag tillbringa en vecka i hennes vård. Gud, så skönt eftersom det var ett elände att bara ta sig ur sängen.
Men nu har jag börjat jobba igen och har snart avklarat en hel vecka med nattjobb i receptionen, den andra typen har semester och då rycker jag in. Sen blir det några dagar på mitt jobb innan det är dags för två nätter. Juli innebär bara 1 ledig helg. Men då kommer Roxette hit. Jag ska inte gå på konserten utan sitta på en ö mittemot och lyssna.
Lika bra att sluta innan inlägget blir alldeles för långt. Dessutom måste jag ju spara lite till kommande inlägg. Det händer massor i Kalmar under sommaren som jag kommer att skriva om. Jag gillar verkligen att promota min egen stad och vad som händer här. Någon kanske har lust att besöka min stad efter mina tips. Det vore kul
Vi hörs.
Kanske har jag inga läsare kvar, men då får jag väl skriva för mitt eget nöjes skull.
Har haft ett väldigt långt uppehåll. Meningen var att jag skulle återuppta bloggen efter nyår, då skulle ju det nya året bli såå bra. Det hade ju jag och mamma bestämt när vi stod där på nyårsafton med ett glas champagne och tittade på raketerna.
Oj, så fel vi hade!
Efter några dagar fick jag reda på att Tom låg på sjukhus hur sjuk som helst. Det är något med hjärtat som inte går att fixa med en operation. Det har bara blivit svagt, under flera års tid. Hela januari for han in och ut som en skottspole på akuten. Och här hemma satt jag. Helt förstörd av oro. Hade ingen möjlighet att betala 20.000 kr för att åka över för att själv få reda på hur det var med honom. Men så här efteråt så har vi pratat och han har berättat för mig hur nära han var att dö. När man är katolik och prästen kommer och ger en sista smörjelsen så är det riktigt illa.
Som om det inte var nog med Tom på sjukhus och allt det runt det, så blev jag mer och mer dålig på nätterna. Vissa nätter kröp jag runt i lägenheten. Om jag åkte till akuten? Näpp, eftersom jag är livrädd för sjukhus. Jag försökte härda ut även om jag oftast trodde att jag skulle dö.
På min födelsedag i mars blev jag superdålig på jobbet. Var likblek och det gjorde ont så in i h-e att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Till slut ringde jag mamma som fick hänga med till akuten. Där kopplade de på EKG för det kunde ju vara en hjärtinfarkt. Vad fasen??? Där hade jag legat hemma i flera månader och plågats under nätterna. Miljoner tankar rusade genom min hjärna innan jag fick reda på att det var gallsten. Men jag kan säga att den smärtan är inte att leka med. Sjuksköterskan på akuten sa att det är samma som vid en hjärtinfarkt. Fy fasen vad rädd jag blev då.
Fick en remiss för att få ett ultraljud. Då sa jag, det måste vänta. Jag ska åka på semester till USA. Tror inte att den där AT-läkaren som tog hand om mig tyckte att jag var riktigt klok. 1,5 dygn innan jag skulle åka så slutade jag äta, dricka gick ju hur bra som helt. Allt för att inte få ett anfall på tåget eller under flygningen. Vad som helst i matväg kunde trigga igång det hela. Hade med mig ett helt paket med stolpiller, om jag nu skulle få ett anfall. Innan besöket på akuten hade jag ju ingen som helst smärtlindring. Glöm Ipren och sån skit, det hjälper inte alls vid gallstensanfall, tro mig jag har provat dem alla.
Resan gick bra. Käkade lite på planet eftersom jag visste att det tog rätt lång tid innan det hela körde igång efter jag ätit. Åt mer när jag kom hem till Tom. Skulle ju vara där en dag innan vi drog till Texas. Jäkla tur det, annars hade jag nog inte ätit på 4 dagar!!
Den resan får jag nog återkomma till senare.
Väl hemma så var det dags för ultraljud, massor av grus och stora stenar i gallblåsan blev resultatet. Svaret skulle skickas inom en eller två dagar. Fem veckor senare hade jag inte hört ett ljud. En väldigt vänlig vän som jobbat med dessa folk fick tillåtelse att prata för mig och kolla i min journal. Sen hände saker väldigt snabbt. En torsdag var jag hos en specialistläkare och veckan efter ringde de och undrade om jag kunde opereras på måndagen. Detta var två dagar innan midsommar. Självklart sa jag ja, nu skulle jag ju bli av med detta smärtsamma helvete.
På söndagen var jag så himla nervös att jag höll på att smälla av. Jag kände mig som en björn som satt fast med foten i en fälla. Duschade 2 gånger som jag blivit tillsagd, åt inget alls efter 24, men vad fasen hjälpte det ..hela natten var jag vaken av ett gallstensanfall som gjorde mig helt slut. Herregud, de höll ju alltid i sig i typ 6 timmar. Tack och lov för mina stolpiller. Nu ska ju ingen tro att de verkar snabbt som tusan. Nej då, typ en timma efter så kunde jag kanske ligga ner och inte vandra runt som en osalig ande i min lilla lya i fruktansvärd smärta.
Dagen efter blev det dags för operation, den som jag var så himla nervös för. Kanske var det tur att jag haft ett anfall under natten eftersom jag var grymt trött. Jag sa till och med till mamma medans vi satt och tittade på TV i något dagrum att jag var så trött att jag inte ens visste om jag skulle orka hålla mig vaken tills operationen.
Innan detta hade de ju försökt att sätta en nål för droppet. Den första syrran försökte 5 gånger innan hon gav upp och skickade in en annan. Skitbra för en person som är rädd för nålar!
Sen gick allt väldigt fort och innan jag visste ordet av så låg jag på operationsbordet och någon sa god natt och sen vet jag inget mer, på flera timmar. Nästa klara bild är att jag går på toa på uppvaket, eller går och går, släpad mer eller mindre av två underbara personer. Varav den ena som såg ut som en ängel. Hade jag dött? Nej då, jag vaknade till liv när det rann blod nedför benen på toa. Det största såret gillade nog inte mitt toalettbesök något vidare och det blev värsta blodbadet.
Dagen efter hämtade mamma upp mig och sedan fick jag tillbringa en vecka i hennes vård. Gud, så skönt eftersom det var ett elände att bara ta sig ur sängen.
Men nu har jag börjat jobba igen och har snart avklarat en hel vecka med nattjobb i receptionen, den andra typen har semester och då rycker jag in. Sen blir det några dagar på mitt jobb innan det är dags för två nätter. Juli innebär bara 1 ledig helg. Men då kommer Roxette hit. Jag ska inte gå på konserten utan sitta på en ö mittemot och lyssna.
Lika bra att sluta innan inlägget blir alldeles för långt. Dessutom måste jag ju spara lite till kommande inlägg. Det händer massor i Kalmar under sommaren som jag kommer att skriva om. Jag gillar verkligen att promota min egen stad och vad som händer här. Någon kanske har lust att besöka min stad efter mina tips. Det vore kul
Vi hörs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)